Efter väntan.

Allt det där du vill, vill du det med mig? I mitt huvud så är det dig jag har det där livet med, det är så självklart på något sätt. Det jag vill ha, det där livet, det är oerhört mycket viktigare än att jag vill ha dig – annars skulle jag ju inte tänka tanken att välja bort dig till förmån för det andra. Men om jag inte måste välja bort dig så har jag inte ett uns tvivel eller tvekan. Inte på något dumt och naivt sätt, sådär så att jag tror att det vore omöjligt med någon annan. Inte på något glorifierande sätt så att jag inte fattar att du garanterat har massa knepigheter för dig som kommer bli jobbiga, och vice versa.

 

Det bara är så – det är du. Det har varit du hela tiden, bara du, och de där känslorna har aldrig försvunnit för mig. Jag har fått acceptera och bearbeta att det inte blev som jag ville, men mina känslor har aldrig avtagit, bara blivit uthärdliga att leva med. Det blev möjligt att ens överväga någon annan först när jag tolkade att du aldrig skulle vilja ha det där med mig, att du känt helt andra saker än jag, att det mest är temporärt – opportunistiskt – för dig.

 

Jag vill inte gå igenom det igen. Jag kan inte gå igenom det igen. Alltså jag förstår att saker ändras, människor ändras, vi kanske är inkompatibla på något subtilt men avgörande sätt som gör att det inte riktigt är möjligt. Det är okay med mig. Jag kan säkerligen hantera ett uppbrott och krossade förhoppningar senare. Men jag föredrar att slippa vänta till senare med sorgen om det du känner för mig är någonting väsenskilt från det jag känner för dig. Att vara på helt olika plan emotionellt, inför varandra, tror jag skapar en dålig grund, en grund som är mycket, mycket sämre än att båda är mer … ljumna.

Jag tror jag förstår och känner som du. Och ja, jag vill ha det där livet med dig!

(Åh vad jag väntat, åh vad jag väntat, åh vad jag väntat.)

Comments